Hundra år av ensamhet

Gabriel Garcia Márquez är en latinamerikansk författare som på ett oerhört poetiskt sätt talar till läsaren med sitt speciella språk och sina säregna metaforer. Boken Hundra år av ensamhet  handlar om den lilla colombianska byn Macondo och familjen Buendía. Läsaren får följa med på ett hundraårigt äventyr och följa karaktärernas livsöden, kärlekar och tragedier.

Många beskriver denna roman som en mäktig bok och det är inte svårt att förstå att den hyllas av litteraturkritikerna och anses vara ett mästerverk. Handlingen börjar med att zigenaren Melguiades dyker upp i den lilla byn med två metalltackor och demonstrerar magnetismens förtrollande egenskaper. Läsaren får då stifta bekantskap med den förste av släkten Buendia

i uppfinnaren och vetenskapsmannen José Arcadio. Boken är full av karaktärer som försöker följa sina drömmar men på olika sätt misslyckas.

Berättarstilen i boken är gripande då allting verkar existera samtidigt. Ensamheten går som en röd tråd genom hela romanen och karaktärernas öden är både olyckliga och gripande. Magin är också ständigt närvarande och ingenting verkar överraska någon i byn Macondo där flygande mattor plötsligt svävar förbi fönstren som om ingenting hänt och spöken kommer och går. Tidsbegreppet i boken är svårfångat och men karaktärerna är målande och säregna. Kvinnorna är starka och männen våldsamma men det som förenar dem alla är oförmågan till närhet och den stora tunga ensamhet detta medför.

Boken omges av en särskild poesi och många menar att det är författarens egen hemby som han beskriver och bitvis återger i denna skildring. När banankompaniet skövlar byn andas boken historisk realism och verkar beskriva dåtidens Colombia. Språket i boken kräver sin läsare med långa vindlande poetiska beskrivningar som både griper och lockar.